SOM SOMMARGÄST PÅ LJUGARN I BÖRJAN AV 1900-TALET

ERIK-GUSTAF LEKSELL - Gotländskt arkiv 1975


Sida 83


SOM SOMMARGÄST PÅ LJUGARN I BÖRJAN AV 1900-TALET

Av ERIK-GUSTAF LEKSELL



Denna beskrivning av tillvaron som sommargäst på Ljugarn i början
av 1900-talet bygger på egna minnen och berättelser av
hovrättsrådet Klas Hedström, som med sin fader adjunkten O F
Hedström kom till platsen första gången år 1901. Vidare stöder
jag mig på vad jag hört av mina föräldrar och min mormor fru
Hedvig Göthlin, som med sina åtta barn kom till Ljugarn som
sommargäster första gången år 1905 samt slutligen på anteckningar
av en av mina mostrar, Berta Göthlin, sedermera gift Ljungdahl.



När man som pojke följde med familjen på den årliga
sommarflyttningen till Ljugarn var det en upplevelse redan att
från hyttfönstret se Visby en vacker försommarmorgon stiga upp ur
havet och att sedan se hur staden växte sig allt större när båten
kom närmare. På däck hörde man det hemtrevliga gutamålet som man
inte hört nästan på ett helt år. Sedan båten lagt till var det en
ny sensation att få åka med tåget i sicksackbana upp invid den
solstekta och av blommor lysande kalkstensväggen tills man kom
upp till södra stationen, och en annan sensation var det om man
sen fick åka i öppen järnvägsvagn över ön. Man satt där omsvept
av alla himmelens vindar, som en vacker sommarmorgon fläktade
skönt och förde med sig dofter från ängar och skogar där tågent
tuffade fram. Så småningom kom man fram till Etelhems station och
där väntade en beställd hästskjuts att föra familjen vidare. Det
brukade vara en tvåspänd vagn, en s k vurst, där man satt mitt
emot varandra på bänkar utefter vagnens långsidor. En ensam
person kunde få åka med postskjutsen från Etelhem och om den
resande hade särskilda förbindelser kunde han mötas av patron
Claudelins landå från Ljugarn. Från Etelhem till Ljugarn var det
närmare två mil, så färden tog sin tid förbi Garda och Alskogs
kyrkor. Till slut var man framme vid Hallute backe och kunde
börja erinra sig vad familjerna hette i stugorna längs den långa
bygatan genom Ljugarns samhälle.

En viktig roll i samhällets liv spelade köpmans- huset Claudelin,
som hade handelsboden och även bedrev skeppningar med timmer samt
lantbruks-




Sida 84


produkter och gödningsämnen. Jordbruk ingick även i rörelsen. Vid
sekelskiftet innehades firman av patron J G Claudelin och sedan
han dött år 1905 efterträddes han av sonen Olle, som sedermera
gick i kompanjonskap med köpmannen Odin.

Posten utdelades i handelsboden av patron Claudelin, som
studerade och läste upp vad som fanns att inhämta utanpå breven.
I källaren till handelsboden brukade patronen bjuda på vin eller
annat starkt och när gubbarna kom ut därifrån kunde de vara nog
så högljudda.

Under de sista årtiondena av 1800-talet fanns ett pensionat på
Ljugarn som drevs av fru Wallander, svärmor till patron J G
Claudelin. Det var ett behov för Claudelinska firman att kunna ta
emot affärsförbindelser och handelsresande och så små- ningom
började också sommargästerna leta sig dit.

Bland de första sommargästerna hos fru Wallander torde adjunkten
Sigge Bolin från Uppsala ha varit. Han kom dit redan 1887 och
sedan spreds ryktet om den trevliga sommarorten och det goda
pensionatet bland lärarkolleger och andra, som sökte sig hit. Bl
a kom lektor Dufvenberg och vidare åt där notarien Fredrik Åberg.
Fru Wallander torde inte ha kunnat ta emot mer än 6-8 gäster.

Nästa pensionat som började på Ljugarn var Lina Johanssons.
Adjunkten O F Hedström från Sundsvall kom 1901 cyklande med sin
son Klas för att hälsa på familjen Bolin. Hedströms försökte få
ta in på Wallanders pensionat. Där var det dock fullt. Man
rekommenderade då Hedströms att försöka få äta hos fru Lina
Johansson, gift med Gusten Johansson. Hon hade rykte att kunna
laga god mat. Det gick för dem att få äta där och ur denna början
utvecklades sedan detta pensionat. Först bedrevs rörelsen i en
liten grå stuga i närheten av Gamla bron (nuvarande fiskehamnen),
där sedermera Levander byggde ett hus. Efter någon sommar blev
det dock för trångt att äta inne i Lina Johanssons lilla stuga
och man åt sedan i ett säckvävstält på gården. År 1906 flyttade
Lina Johansson till Bringsarve gård, där pensionatet alltsedan
dess befunnit sig. Under en del år från omkring 1912 var
pensionatet förbundet med gästgiverirörelse, men gästgiveriet
indrogs omkring år 1920.

Nästa pensionat torde ha varit fru Berta Dufvenbergs intill fru
Wallanders pensionat. Fru Dufvenberg började som hjälp åt fru
Wallander och fick där sina lärdomar.

Fröken Annie Claudelins "Badpensionatet" och Carl Engströms
"Löfängens pensionat" började först senare.

Sen fanns det också familjer, som inte bodde på pensionat utan
som hyrde en egen stuga eller del i stuga och som hade eget
hushåll. Bland de fa-




Sida 85


miljer som tidigast kom till Ljugarn och slog sig ner under
sommaren var professor Apellöf, amiralen Hägg och doktorinnan
Göthlin, ingenjör Hampus Huldt och konstnären Louis Sparre, som
kom och sa att det går ju inte att bo på den här platsen men som
efter fjorton dagar i alla fall köpte tomt på stället. Bland de
tidiga sommargästerna var också överste Hedengren, familjen
Adams-Ray, borgarrådet Yngve Larsson, fröknarna Nanny och Dika
Åkerman, doktor Ehinger.

Men låt oss återvända till äldre tid. Min mormor fru Göthlin med
familj hyrde de första somrarna från år 1905 hos kapten Ronander,
vars stuga låg närmast tullhuset nere vid hamnen. Berta Ljungdahl
skriver: "Upphovet till våra Gotlandssomrar, kapten Ronander, såg
ut som en sjörövare, farligt stor och stark, dessutom enögd,
vilket förstärkte piratin- trycket. Men denna etikett måste
kallas felaktig. Han var i själva verket både vänlig och snäll.
Man såg just inte mycket till honom, som sjökapten vistades han
väl ute på de sju haven. Hans hus låg alldeles vid landsvägen,




Sida 86


utanför stod en gungbräda, en omtyckt sittplats för alla, både de
i huset boende och andra. Man hade därifrån en fin utsikt över
hamnen och havet. Aldrig förut hade jag upplevat sådana stormar,
som när den ostliga vinden vräkte på. Vågorna slog över hela
bryggan, våg- skummet yrde i luften ända upp till stugan, smakade
salt duggregn på läpparna. Gick man då in genom stugdörren, slog
den i lås bakom sig och trädde ut på andra sidan huset, hände
något märkvärdigt. Där inne var lugnt, varmt, tyst, hur stormen
än larmade. Den lilla täppan skyddades av huset och tullhuset och
täta buskar och träd som växte lik en mur emellan de två husen.
Kontrasten var fenomenal mellan stugans framsida och baksida - om
man kan kalla något så ljuvligt för baksida."

Min mormor hyrde för medlemmar av sin stora familj rum också i en
flygelbyggnad i "Gula gården", som ägdes av fru Emma Peterzen.
Berta Ljungdahl skriver: "I huvudbyggnaden bodde, sedan många år
tillbaka, amiral Hägg, marinmålaren, själv gotlänning. Han var
den verkligt kunnige sjömannen, seglade med sin lilla öppna snipa
runt hela Gotland. Ännu vid 82 år hoppade han på huvudet i
vattnet som vilken pojke som helst! Han såg trevlig ut,
väderbiten och vederhäftig, kanske lite respektingivande men på
ett vänligt sätt. Hans polisonger var dekorativa. Dekorativ var
han egent- ligen hel och hållen och passade ypperligt in i
miljön, där han stod vid staffliet och målade sina skepp med
minutiöst sakkunnigt utpetande av alla riggdetaljer. Eller när
han satt och tecknade - han var en tecknare av Guds nåde och det
var intressant att se med vilken säkerhet och målmedvetenhet hans
teckningar växte fram."

Berta Ljungdahl fortsätter: "Kapten Ronanders bror var lots. Jag
minns honom när han kom gående neråt hamnen, spanande efter
fartyg, tog upp sin entubiga kikare ur fickan och stödde den mot
hörnet av Ferdinands hus. Då kunde han bättre urskilja om den
lilla svarta pricken vid horisonten var en skuta och hade
lotsflagg. Hans ansikte sken starkt under oföränderlig,
strittande, rödaktig skäggstubb och de stora fräkniga händerna,
som omslöt kikaren, var också rödhåriga. Syntes lotsflaggan,
måste han ut i lotsbåten, en öppen segelbåt med två sprisegel,
varav det ena hade en röd rand. Inte mycket till båt för så öppna
vatten! Men på den tiden kunde man segla och han var en riktig
mästare. Då och då kom det verkligen en skuta till bryggan. Men
en trygg hamn var där inte. Blåste det upp till hårt väder, måste
skutan gå ut och söka lä vid Laus holmar."

Till trevnaden på Ljugarn bidrog mycket dans- kvällarna på
bryggan. Jag lämnar ordet till min moster Berta Ljungdahl, som
såsom 17-åring först upplevde bryggdansen: "Bryggan var en
trevlig plats och mycket användbar vid lördagsdanserna. Den var
stor och rymlig, skodd med en




Sida 87


list av grova stockar, där speleman och åskådare kunde sitta.
Många stilla kvällar, med havet skiftande i solned- gångsfärger,
kom en svärm fiskarpojkar och bond- pojkar uppifrån
grannsocknarna, farande på sina cyklar. De var såptvättade och
skinande i ansiktena, hade rena skjortor och finbyxorna på, men
inga lyxiga attribut som kragar och slipsar. Vid midsommartid kom
där också gamla gubbar med snusränder i mungipan, fåriga,
rynkiga, men skojiga - Olle Wiman, Lassorhans, Nilasi Guffride,
Emil i Saxarve och vad allt de hette. Och naturligtvis Leonard,
den store pärkspelaren, som spelat så mycket pärk att högra
handen blivit dubbelt så stor som den vänstra. Ofta hade de
spelman med, men fanns ingen brukade jag spela. - Det dansades
med kläm på bryggan. Aldrig har jag dansat så mycket och gärna
som där. Dans var knappast något nöje i instängda rum med fina
balklänningar, handskar, tillgjordhet och flirt - det sista värst
av alltsammans, ty där saknade jag begåvning. Här dansade man i
det fria. Kring kinderna svalkade havsluften, man kunde vara
naturlig i sin enkla bomullsklänning och flirt var det inte tal
om. Stadiga pojkar lade armen om livet på en och svängde runt i
polketten och gammalvalsen - dans för dansens egen skull. Vid
blåst eller kyligt väder fram i augusti, gick dansen i ett hamn-
magasin, där en fotogenlykta hängde i




Sida 88


taket. - Vid midsommar stod alltid Gotlandskadriljen på
programmet. Den dansades lika mycket av ungdomar som av gubbar
och gummor. Hade många invecklade turer som Allischansen,
Mångfrin och Trippen. Små gummor i rynkade kjolar och schalett
sågs trippa med utsökt gammaldags behag."

Vad hade man annars för sig?

Jo man badade förstås men i allmänhet inte på den långa härliga
sandstranden. Det stod ett lite bad- hus ytterst på en brygga som
gick ut från sand- stranden. Det var familjen Claudelins badhus
och där badade de. Andra badade i ett badhus som låg nere vid
Gamla bron, på nuvarande fiskehamnens plats. I förstugan till
tulltjänstemannens hus nere vid hamnen fanns en lista uppsatt,
där man antecknade sig för en daglig badtimme och där man sedan
hämtade nyckeln till badhuset. Sedan fick man noga hålla reda på
att badhuset var utrymt i rätt tid efter timmens slut. - Det
torde också ha före- kommit bad nedanför klipporna, naturligtvis
inga nakenbad, men tilltaget ansågs likväl opassande.

Så seglade man i någon förhyrd båt eller fick kanske följa med
några fiskare ut på "rak". Fisket bedrevs från Gammelhamn, där
Ardre-boar höll till, och från Langbienne, som tillhörde
Alskogs-boar. Man kom ner på eftermiddagen och sedan båten
lastats med nät och andra fiskedon samt täcken för övernattning
satte man segel och stack ut till fiskebankarna utanför Laus
holmar. Båtarna var enkla Gotlands-snipor, tvåroddare eller
treroddare, med två eller tre sprisegel på master som man satte
fast i roddarbänkarna (tofterna). Båtarna förde också försegel
och toppsegel som riktiga skutor. Sedan man satt näten låg man
invid dessa och drev och sov då i båten. Tidigt på morgonen drog
man upp näten och seglade eller rodde i land, där kvinnorna
väntade för att "baine av". Fiskebodarna hade sov- britsar och
där vilade man sedan innan dagens sysslor började. Båtarna lade
till vid stenbryggor, som lagts ut från stranden, "länningar",
men när båtarna inte användes drogs de upp på stranden så att de
inte kunde nås av vågorna. Sen fanns det också laxkuttrar som var
större och låg förankrade utanför fiskeläget. Flundror brukade
man fiska med flundreanglar.

En händelse under veckan var det när lastbåten Gute på sin tur
runt lanthamnarna kom till Ljugarn. Om man var en liten pojke
kunde man då av kapten Tigerhielm bli bjuden ombord på
sockerdricka och om man var äldre kunde man gå ombord och
beställa ett mål mat till omväxling med maten på pensionatet.

Särskilda tilldragelser på sommaren var slåttern på Laus holmar
och utskeppningen av djur dit. Laus holmar ägdes av flera socknar
gemensamt.




Sida 89


Man tog vara på höet där ute och fraktade hem det i stora pråmar,
som drogs av fiskebåtarna med sina spri- segel. När man kommit
hem med höet på pråmarna lades det ut i 20 lotter på hamnplanen
och sedan lottade man om varje part. Dagen brukade avslutas med
pärkspel och varpa nere på hamnplanen.

Utskeppningen av djuren till Laus holmar - på Skarpholmen hästar,
på Gräsholmen kvigor och på Storholmen ungtjurar - har beskrivits
av Berta Ljungdahl, som anför: "Samma pråm (vari höet fraktats
från holmarna) fylldes sedan av ungboskap och hästar som skulle
på bete. Pråmen så att säga bodde vid badhusbryggan och alla dess
expeditioner utgick därifrån och ankom dit. Det var ett brokigt
liv när alla bönderna strömmade ner på bryggan, ledande sina
kräk. Kräken var högst oregerliga och måste fösas ombord. De
bölade motvilligt och visade sin avoghet mot sjöresor. Hästarna
skulle placeras i ena ändan av pråmen och nötboskapen skulle i
den andra. Söderlund, alltid kallad "Storamiralen", ledde
manövern. Han var nästan lika dominerande som Ljugarns verkliga
amiral och lika lång och ståtlig som denne. Det var trassligt
innan alla nått sina bestämda platser. Alla djurägarna måste
också med för att bevaka över-




Sida 90


farten. Annars kunde hela menageriet råka i panik och hamna i
vattnet. Gubbarna satte sig i en rad runt relingen. Bland dem var
även våra bekanta från lördagsdanserna. De nickade igenkännande,
många tog i hand och hälsade. Det var ett stim och ett tjoande,
ett bölande och ett gnäggande värre än på marknad! Skrattsalvorna
ekade ty gotlänningarna är inte sura i arbetet, svär inte och
domderar om något går på tok. Till sist var pråmen klar och lade
ut från bryggan. Alla i land viftade och från pråmen svarades med
skratt och böl. Det hela var en utflykt i det gröna!"

Sommargästerna brukade också spela tennis. Det gjorde man först
nere på hamnplanen, där man ritade upp linjerna med saltlake.
Senare spelade man i Pärkängen - där man, såsom namnet ger vid
handen, också höll till med pärkspel - och slutligen på ängen
utanför Göthlins stuga vid Hålvägen. Då det inte var särskilt
iordningställda banor kunde man inte så noga beräkna bollarnas
studs bland gräs- tuvorna och spelet blev tämligen slumpmässigt
och överraskande.

I Pärkängen brukade man också vid denna tid ha sommarens basar,
genom vilken man samlade in pengar till varmbadhus, fiskehamn
osv.

En utklädnad kunde vara en nöjsam förströelse. Så pratade man med
Ferdinand Larsson eller hörde på skräddare Bobergs visor. Om man
var konstnärligt lagd kunde man måla och om man var utrustad med
kamera fanns det bra motiv.

Så promenerade man och vidare gjorde man förstås utflykter på
cykel eller med hästskjuts. Till Fågelhammar kunde man åka skjuts
genom Ardreskogen och sedan genom skogen mellan Vitvär och Fågel-
hammar. Det var ett företag att göra en sådan utflykt. Ännu
större företag var det förstås att åka till Torsburgen. Då kunde
man beställa en vurst och åkte sen upp till Bringsarve i Ardre.
Sen var det flera kilometer att gå på stigarna över bergs- platån
och kalkhällarna till fornborgen. Solen gassade och vägen kändes
lång att gå och den medförda matsäcken smakade därför bra. Efter
en sån utfärd kom man hem först sent på kvällen. - Ett annat
utfärdsmål var Katthammarsvik. Och så kunde man förstås ta sig
ner till Hoburgen eller ut till Stora Karlsö. Och med tillgång
till båt kunde man fara ut till Laus holmar. En gång låg en
holländsk ålsmack i hamnen och med den ordnades en båttur.

Bland de personer på Ljugarn, som man kan ha anled- ning att
särskilt minnas, var Ferdinand Larsson. Han hade i sin ungdom
varit stamanställd korpral och ansåg sig litet förmer än andra
Ljugarns-bor. Vid basarer och andra tillställningar drog han på
sig uniformen och skulle hålla ordning. Ferdinand var ungkarl men
tyckte han ville ha en livsledsaga- rinnna. Han bodde i ett
gammalt förfallet kalkstenshus av typen rivningshus, där han




Sida 92


aldrig städade, och så hade han några hundra (700) kronor på
bank. Han annonserade: "Pensionerad militär med stenhus söker
bekantskap för eventuellt äktenskap. Vid förmögenhet fästes ej
avseende enär sådan finnes." En dam, som sett annonsen kom men
vände omgående när hon sett Ferdinand. Så småningom kom
emellertid Emma, utan tänder, utan tilldragande yttre och utan
sinne för renlighet. Ferdinand kunde laga allt och allt han
lagade kostade 50 öre. Bland mina tidigare minnen är när
Ferdinand och Emma kom till vårt förhyrda ställe för att sätta i
en trasig fönsterruta. Det tog troligen timtal, för förrätt-
ningen började med förtäring av medhavd matsäck i gröngräset och
där satt paret och drack urbutelj och sjöng ljudeligen och
spelade dragspel till alla ungars förtjusning. Så småningom torde
väl också fönstret ha blivit lagat. När Ferdinand skulle ut på
något arbete var han minst av allt nödbedd om någon ville locka
honom på avvägar och kunde hitta på något roligare. En gång gick
Ferdinand ut på något mindre ärende på morgonen. Han kom
emellertid hem först på förmiddagen dan därpå. Då Emma
frågade:"Var har däu vart da?", svarade Ferdinand: "Jau ja kom ti
prat".




Sida 92


Hovrättsrådet Klas Hedström har berättat: År 1914 var Ferdinand
mycket upptagen av försvarsfrågan. På våren hade de olika
partierna haft agitation på Ljugarn. När Klas Hedström kom till
Ljugarn på sommaren tog Ferdinand honom avsides och sa att "nu
skudd di tal um höger och vänster". När det så blev val vandrade
Ferdinand upp i socknen för att rösta. Hos patron Claudelin fick
han en högervalsedel, hos skomakar Jakobsson en röstsedel för de
frisinnade och vid snickerifabriken fick han en röstsedel för
socialdemokraterna. Vid röstningen i Alskog lämnade han alla tre
valsedlarna, "för si man ska bivare valhemligheten".
BILDTEXTER:
1. "En händelse under veckan var det när lastbåten Gute på sin
tur runt lanthamnarna kom till Ljugarn." Foto Göthlin.
1900-talets början.
2. Utskeppning av djur till Lausholmar. "Det var ett brokigt liv
när alla bönder strömmade ner på bryggan, ledande sina kräk."
Foto Göthlin. 1900- talets början.
3. Pråmen med djur drogs av fiskebåtar från Gamla bron
(badhusbryggan) ut till Lausholmar. Foto Göthlin. 1900-talets
början.
4. Lassorhans med fiskedon. Foto Göthlin. 1900- talets början.
ZUSAMMENFASSUNG
Als Sommergast in Ljugarn zu Beginn des 20. Jhs.
Der Verfasser, der 1906 geboren wurde und so gut wie jeden Sommer
seiner Kindheit und Jugend als Sommergast in Ljugarn verbrachte,
hat hier einige Erlebnisse aus dieser Zeit von seinen
Aufenthalten dort geschildert. Die eigenen Erinnerungsbilder sind
mit Erzählungen, die der Verfasser von seinen Eltern, Verwandten
und älteren Sommergästen am Ort gehört hat, noch erweitert
worden. In einigen Abschnitten werden die Aufzeichnungen einer
Tante des Verfassers, Frau Berta Ljungdahl, geb. Göthlin, über
ihre Erlebnisse während der Sommer 1905-1908 in Ljugarn, zitiert.
Ljugarn hat sich während der Zeit, die diese Erinnerungen
umfasst, von einem genuinen Fischerdorf in einen Platz, wo die
Ferienhäuser der Sommargäste dominieren, verwandelt. Das heutige
Ljugarn unterscheidet sich von vielen anderen Ferienorten durch
die Anhänglichkeit, die viele der älteren, im Sommer dort
weilenden Familien diesem Ort erwiesen haben. In mehreren Fällen
ist der Besitz der Ferienhäuser auf die dritte Generation
übergegangen, während eine vierte dort schon spielt.